Det är snart 4år sedan jag fick diagnosen. 
Det har varit botten men det har oxå varit tider då d har varit ”bra”.
Jag har nog ente varit så snäll mot dem i min närhet.
Jag gör bara vad jag kan.
jag vet jag blir sur o allmänt pain in the as när jag får ont.
Det var ett bakslag och få diagnosen.
Men när man väl lärt sig och leva med det så kan man anpassa
sitt liv efter det.
Men jag är lite för envis och inte alltid inser vad som är bäst för mej.
Men att leva med det är nog ganska påfrestande.
Ena dagen har du ingen värk och andra dagen kan du knappt ta dej
upp ur sängen.
Värken tar på en ganska mkt psykiskt.
Jag har ju kombinationen psoriasis= hudutslag och artrit=ledvärk.
När psoriasisen blommar så blommar även självförtroendet åt skogen, känner mej som ett spöke.
Jag tycker alla tittar konstigt på mej.
Men gör dom det eller bara som man får för sig?
Men för o klara av och leva med sjukdomen så gäller det att han bra anhöriga
som förstår en.
Idag lever jag med en pojkvän som är så underbar och förstående.
Men inte så han gör allt åt mej.
Jag försöker leva som normalt med diska,städa, laga mat och arbeta.
Det där med att arbeta kan vara ganska svårt.
Man ska undvika tungalyft,stess och infektionsrisk.
Var hittar man det jobbet?
Idag arbetar jag på ett boende med psykisktfunktionshindrade som vikarie.
Jag trivs mkt bra och jag anser inte det är för tungt för mina leder.
Men ett boende för äldre det kan jag bara glömma(tyvärr)
Mitt mål är att jag ska kunna fortsätta arbeta inom
vården där jag trivs som bäst.
Vardagen med ledvärk är oxå träning som ska till.
En sjukgymnast hjälper till och göra ett program som du även kan hålla på med hemma.
Tyvärr gör jag ju det inte regelbundet men ibland.
Man lär sig och leva med det men inte  kommer jag att acceptera det.

Vid frågor kring detta så skriv det som komentar eller via mail
cecilialantz@hotmail.com
Jag lovar och lägga upp alla frågorna